Nya eran, AI, atombomben och kalla kriget

Så här när helgen närmar sig bjuder jag på ett kanske lite off-topic-inlägg :)

Den senaste tidens uppblossade debatt kring AI-utvecklingens framfart och dess hotbild mot människan fick mig att tänka på J. Robert Oppenheimer.

På 1940-talet ledde Oppenheimer ett frenetiskt arbete där USA till varje pris skulle lyckas utveckla atombomben innan Tyskland gjorde det. Atombomben ansågs (och kom att) få avgörande betydelse för att få ett slut på andra världskriget.

När Oppenheimer och många andra forskare sedan kom till insikt med vilket monster till vapen de skapat ändrade de fokus till att istället få makthavare att bromsa utvecklingen. Lite slarvigt uttryckt ansåg en del att syftet för ett land som besatt atombomben inte var att attackera andra länder (eller utplåna mänskligheten) utan att i försvarssyfte avskräcka länder från att initiera kring mot landet.

Det känns inte helt olikt nuvarande AI-kapprustning. En ensam aktör eller land är sannolikt inte villigt att slå av på utvecklingstakten om ingen annan gör det. Kanske AI kan resultera i en ny form av kallt krig?

Hursomhelst. Jag läste nyligen en intressant bok om Oppenheimer. Om någon är intresserad publicerar jag nedan de anteckningar jag skrev ihop när jag läste boken.

Trevlig helg!

Den 22 april 1904 föddes J. Robert Oppenheimer. Hans familj bestod av första och andra generationens tyska invandrare som strävade efter att bli amerikaner. Familjen var judisk. Pappa Julius emigrerade från Tyskland till New York år 1888. Han tog då tjänst i ett släktföretag som verkade inom konfektionsindustrin. Några år senare träffade Julius konstnären Ella, som han snabbt fattade tycke för. Julius och Ella gifte sig år 1903, ett år innan Robert föddes.

I hushållet styrde Ella familjen genom sina två kärnord: Fokus och förträfflighet. Fyra år efter att Robert föddes blev han storebror. Roberts lillebror avled tragiskt dock kort efter födseln. Denna händelse satte djupa spår hos Ella, som kom att bli överbeskyddande gentemot Robert. Robert var ofta sjuk som barn. Det gjorde att Ella inte lät Robert leka lika mycket med kompisar som andra barn gjorde och han fick inte heller köpa mat från gatuförsäljare.

När Robert var fem år tog pappa Julius med sig sonen på en resa över Atlanten till Tyskland för att besöka farfar Benjamin. En resa de även gjorde två år senare. Vid det tillfället gav farfar Robert en låda med två dussin mineralprover. Något som kom att fascinera Robert. Från den stunden kom han att bli hängiven framför allt tre saker: (1) samla mineraler, (2) skriva och läsa poesi och (3) bygga med klossar. Robert blev så hängiven mineraler och geologi att han som 12 åring blev inbjuden att hålla ett föredrag för vuxna geologer.

När Robert var åtta år föddes hans lillebror Frank. Ellas stor fokus på Robert lättade då och riktades istället till Frank.

År 1911 skrevs Robert in på privatskolan Ethical Culture Society, en gren av den amerikanska reformjudendomen. Robert var en stjärnelev och tog examen 10 år senare.

Robert roades inte av lek och bus som sina jämnåriga kamrater. När han var 14 år skickade pappa honom till ett sommarläger i syfte att sonen skulle umgås mer med barn i sin egen ålder. Det slutade dock med att Robert, som inte alls gillade fysisk aktivitet, blev mycket retad och bland annat kallad sötnos. Han fick däremot en vän på detta sommarläger.

En dag på lägret skrev Robert hem till sina föräldrar att han var glad att de äldre barnen på lägret lärde honom om ’blommor och bin’. Det skulle han inte ha gjort. Det ledde till Robert blev misshandlad och torterad. Hans kompis kunde inte förstå hur Robert efter den händelsen klarade av att utstå att vara kvar på lägret under de resterande veckorna.

Efter examen på Ethical Culture Society år 1921 åkte familjen till Tyskland där man tillbringade sommaren. Robert åkte på egen hand ut och besökte några gruvor under några veckor, vilka senare skulle bli den plats där Tyskland skulle bryta uran till sitt atombombsprojekt. När han kom tillbaka hade Robert med sig en mineralsamling samt vad som senare visade sig vara ett fall av dysenteri. Hemma i USA fick han vila ett år för att återhämta sig från dysenterin.

I september 1922 började Robert studera på Harvard. Det blev en period som stärkte hans intellektuellt men uppges inte haft nämnvärd påverkan på hans sociala färdigheter. Hans kosthållning var säregen och bestod mest av choklad, öl och kronärtskockor.

Robert ansågs av många som annorlunda. Han uppfattades också periodvis lida av depression. Många vänner hade han inte heller, men de vänskapsrelationer han hade var ofta intensiva.

Robert hade på Harvard initialt svårt att välja huvudinriktning utan läste många olika typer av kurser samtidigt. Efter ett år bestämde han sig för att hans huvudfokus skulle komma att utgöras av kemi. Han var fast besluten att ta ut sin examen inom tre år. Robert läste så många kurser som var tillåtet. Sedan gick han även på föreläsningar på andra kurser samt skrev poesi och läste fransk litteratur mm.

Hösten 1922 gick Robert också med i en liberal studentförening där studenter kunder diskutera politik och andra aktuella händelser. Mot slutet av första året på Harvard började han landa i att kemi inte alls var det han ville ha som huvudämne. Robert hade nämligen kommit att bli alltmer intresserad av fysik.

Medan han ändå hade kvar kemi som huvudämne ansökte Robert till en doktorandutbildning med inriktning mot fysik. Han hade inte ens läst en grundutbildning i fysik men hävdade sig ha läst 15 fysikböcker som han redogjorde för inför kommittén som skulle bedöma hans ansökan. En av de som skulle godkänna hans ansökan sa att Robert far med osanning över att påstå sig ha läst dessa böcker man att Robert borde få en doktorstitel endast för att känna till att dessa böcker ens existerar.

I juni 1925 tog Robert sin examen i kemi med toppbetyg från Harvard. Det var ändå inom fysikens bana som han ville fortsätta sin utbildning. Han visste att Cambridge i England låg längre fram inom detta område och blev antagen till Cavendish Laboratory i Cambridge.

Robert mådde dock inte så bra på Cambridge. Han led stundvis av depression och hans föräldrar tillsammans med en flicka vid namn Inez bestämde sig då för att åka över Atlanten och vara med sin Robert.

Trots att Robert tyckte om sin handledare var relationen till honom komplicerad. Senhösten 1925 förgiftade Robert ett äpple med kemikalier från laboratoriet och lade det på handledarens skrivbord. Det beskrevs senare som en handling i svartsjuka. Lyckligtvis åt inte handledaren av äpplet. Robert fick efter incidenten vara kvar på Cambridge mot villkoret att han regelbundet gick på möte med en psykiatriker.

I slutet av vårterminen kom Robert i kontakt med en föreståndare för institutet för teoretisk fysik vid Göttingen-universitet. Robert blev inbjuden till att studera vid Göttingen, en inbjudan som han accepterade. Göttingen var vid tidpunkten den teoretiska fysikens mittpunkt. Under Roberts tid på Göttingen publicerade han 7 artiklar, inte illa för en 23-åring. Detta var en period då oerhört mycket hände inom kvantteorin och forskarna nästan tävlade om att komma ut med nya rön först.

Även Göttingen lämnade han med toppbetyg. Robert utmärkte sig som alltid på ett tydligt sätt. Han jobbade hårt och hade en enorm intellektuell kapacitet. Hans vänner störde sig ibland på honom när han ofta avbröt dem eller stundvis kom med spydiga kommentarer.

Efter tiden i Göttingen blev Robert anställd på Berkeley Universitet i Kalifornien där han började undervisa doktorander i den nya fysiken. Han gick så fort fram på föreläsningarna att många inte förstod något av vad han undervisade.

Under sommaren 1931 blev mamma Ella sjuk och fick diagnosen leukemi. Den 6 oktober samma år telegraferade Roberts pappa att Ella var svårt sjuk och sannolikt inte skulle överleva sjukdomen. Robert åkte då hem med detsamma och satt och vakade vid sin mors säng. Mamman dog senare i oktober och Robert förlorade sin älskade mor när han var 27 år gammal.

Robert uppges in ha haft något särskilt intresse kring politik eller generellt allmänna aktuella händelser. Efter januari 1933 när Hitler kom till makten i Tyskland började politiska frågor uppta en större del av Roberts medvetande. Detta inte minst då tyska judiska akademiker från april samma år började avskedas från sina tjänster. Via insamling donerade Robert 3% av sin lön i syfte att finansiera tyska judiska akademiker som ville lämna Tyskland.

År 1936 träffade Robert kärleken i Jean Tatlock. Hon var bara 22 år gammal när de träffades. Jean var en tjej som tydligt hade sin politiska åskådning riktad åt vänster. Hon rörde sig i kommunistiska kretsar och hon och sitt umgänge bidrog till att även Robert blev mer aktiv inom dessa kretsar.

Den 20 september 1937 avled Julius Oppenheimer efter en hjärtattack. Händelsen kom plötslig och oväntad för Robert.

Bröderna Robert och Frank hade en stark relation. De brevväxlade mycket. Robert gav honom ofta tips och råd, om såväl utbildnings- som äktenskapsrelaterade frågor. Likt Robert kom Frank att se sina politiska åsikter hamna åt vänster. När han en dag träffade kärleken och gifte sig, trots Roberts avrådan, var det med en kvinna som var medlem i kommunistpartiet. Även Frank kom att bli medlem i kommunistpartiet. Även om både Robert och Frank sympatiserade med vänsteråsikter uppges Robert aldrig ha varit medlem i partiet, han donerade dock pengar till organisationen.

Roberts politiska åsikter gjorde att FBI år 1941 öppnade en utredning om honom. Bland annat avlyssnade FBI telefonsamtal av personer tillhörande kommunistpartiet.

Förhållandet med Jean tog slut 1939. Robert var aktiv med dejtandet och träffade flera kvinnor därefter. År 1940 bjöd han hem en tjej vid namn Kitty. Trots att hon var gift spenderade de en tid tillsammans. Det slutade med att Kitty blev gravid, skiljde sig och sedan gifte sig med Robert. År 1941 föddes sonen Peter. Det blev en intensiv tid för paret och Robert drabbades av körtelfeber. Efter ett tag frågade de några vänner om de kunde tänka sig att ha sonen Peter boendes hos sig. Det slutade med att Roberts vänner tog hand om Peter i två månader.

Den 29 januari 1939 kunde man i en amerikansk tidning läsa att två tyska kemister lyckats visa att urankärnan kan delas i två eller flera delar. De hade åstadkommit en fission. När Robert fick höra om detta sa han direkt att det är matematiskt omöjligt. En kollega lyckades dock senare genomföra en fission på samma sätt som tyskarna hade gjort. Robert fick då ge med sig i sin åsikt att hävda att det var omöjligt. Kort senare satt Robert med kollegor och vänner och diskuterade hur man kunde skapa en bomb.

I september 1942 var Oppenheimers namn av många högst upp listan över att leda ett arbete i syfte att utveckla en atombomb. Givet hans kommunistiska kopplingar valde däremot krigsdepartementet att inte godkänna hans säkerhetsklassificering.

Uppdraget att leda det som kom att kallas för Manhattanprojektet gick därför till en annan person. Projektledaren mötte däremot Oppenheimer några veckor senare och tilltalades av Roberts expertis. Oppenheimer blev utsedd till ansvarig för centrallaboratoriet i jakten på utvecklandet av en atombomb. Flera av Roberts doktorandstudenter sattes initialt under övervakning av FBI avseende utredning av kontraspionage.

Oppenheimer blev också direkt kontaktad av en vän med uppmaningen att dela information om Manhattanprojektet med Sovjetunionen. Oppenheimer uppger att han kallade det för förräderi och sedan var det slutdiskuterat.

År 1943 mitt ute i ingenstans i Los Alamos i New Mexico började Manhattanprojektet att bygga upp en enkel stad. Där kom tusentals forskare och andra personer senare att flytta in för att till varje pris hinna utveckla atombomben innan tyskarna hann göra det.

Hela kriget kunde hänga på vem som först lyckades med detta. Robert jagade frenetiskt på folk för att få dem att ansluta sig till projektet. Initialt ansåg många att hans kvaliteter för att leda ett sådant här projekt var minst sagt bristfälliga, inte minst hans administrativa och karismatiska sidor. De som länge hade känt Robert blev därför mycket förvånade och se den förvandling som skedde hos Robert Oppenheimer i Los Alamos. Han blev med tiden en karismatisk och entusiasmerande ledare.

Säkerheten kring projektet var extrem och på sina håll var misstroendet mot Oppenheimers lojalitet fortsatt stor. FBI övervakade honom noga, bland annat avlyssnade man hans telefon och kontor. Det hela blev inte bättre utav att Robert vid ett tillfälle åkte iväg och träffade sin tidigare kärlek Jean, som var tydligt vänster i sin politiska åskådning.

I Los Alamos, där sjukvården var gratis, föddes Kitty och Roberts dotter Katherine den 7 december 1944.

Arbetsdagarna kom med tiden i Los Alamos att bli allt längre för Robert. Och han blev fysiskt utmattad. I juli 1945 vägde han endast 52 kg, till sina 178 cm. Han kedjerökte 4-5 paket cigaretter om dagen, vilket gjorde att hostade mycket illa.

I takt med att de allierade tog ett starkare grepp om krigsutvecklingen under andra världskriget ökade de moraliska och etiska tvivlen kring huruvida en atombomb skulle användas. Vissa ansåg att hemlighetsmakeriet borde upphöra och information delas med Sovjetunionen.

Det visade sig senare att två av alla forskare i Los Alamos var spioner och delade information med Sovjetunionen. Oppenheimers åsikt var bland annat att kriget inte kunde ta slut förrän världen fick veta vad det var för något som de höll på att utveckla. Annars var risken stor att nästa krig skulle vara ett krig med kärnvapen där flera länder hade hunnit utveckla atombomber.

Diskussionerna gick varma om att man skulle använda bomben mot Japan i andra världskriget slutskede. Det diskuterades exempelvis livligt huruvida japanerna borde bli förvarnade eller ej. Många av forskarna uttryckte tydligt att de måste varna japanerna, eller ännu hellre tillåta dem att se på en demonstration av atombomben och att den sedan inte alls skulle användas. Militären hävdade å sin sida att om japanerna förvarnas kommer de att sätta in allt i sin makt för att stoppa det amerikanska anfallet.

Vad Oppenheimer och forskarna i Los Alamos inte visste var att den amerikanska regeringen under President Truman hade fått indikationer om att Japan var redo för kapitulation. Samtidigt hade även Sovjetunionen uttryckt att man den 15 augusti 1945 skulle ansluta sig till kriget mot Japan. Truman och USA landade i att man ville få slut på kriget mot Japan innan Sovjetunionen kom med. Ett säkrare sätt att lyckas med det var att använda atombomben.

Oppenheimer fick beskedet att atombomben skulle testas i öknen i New Mexico måndagen den 16 juli 1945. När datumet närmade sig ökade nervositeten hos Oppenheimer. Det var mycket som stod på spel.

När det var dags för test drog ett oväder in som gjorde att testet fick skjutas fram 90 minuter till 05.30 på morgonen. När bomben väl gick av spred sig ett enormt ljus över himlen. Oppenheimer hade lyckats.

Efter att den amerikanska militären släppt två atombomber över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki i början av augusti 1945 hade ett massivt massförstörelsevapen använts i krig för första gången. Ett aldrig tidigare skådat vapen som fick stor påverkan.

Efter att ha mottagit gratulationer för framgångsrik utveckling av atombomben blev Oppenheimer snabbt bekymrad över vad de egentligen hade utvecklat. Bomben hade ödelagt allt som kom i sin väg.

Oppenheimer var dock nu en mycket känd person. Han träffade president Truman i ovala rummet och försökte övertala honom om att ett internationellt samarbete behövdes kring atomfrågan. Roberts försök lyckades inte.

1946 sade Robert upp sig som ledare i Los Alamos. Han kom sedan att bli ordförande i USAs atomenergiorgan och 1947 blev Robert chef för Institute for Advanced Study vid Princeton University. Detta institut utgjorde fristad för Albert Einstein. Ur ett fysiskt teoretiskt perspektiv hade Oppenheimer och Einstein inte alltid samma åsikter men de fann ändå en respekt för varandra. Oppenheimer värvade en del forskarkollegor till institutet han ansvarade för.

År 1949 fick USA vetskap om att Sovjetunionen hade genomfört ett atombombstest. Detta var något som framkallade en hätsk debatt kring huruvida USA skulle utveckla en så kallad superbomb, en vätebomb. Det skulle vara något som aldrig tidigare skådats och som skulle vara enormt mycket mer förödande än vad atombomben var.

Oppenheimer och flera andra uttalade sig starkt kritiskt till att utveckla superbomben. Trots detta beslutade president Truman att USA skulle utveckla bomben, detta då Sovjetunionen var kapabla att göra det.

Häxjakten mot Oppenheimer, givet hans bakgrund med vänsterpolitiska åsikter och nuvarande tankar om att USA skulle dela med sig av den information man har om kärnvapen mm, intensifierades under President Eisenhowers ledning. Även om presidenten initialt höll med Oppenheimer.

Ordföranden inom atomenergikommittén och FBI och vissa politiker var exempel på personer och aktörer som noga övervakade Oppenheimer och ville få bort honom från den politiska scenen.

År 1953 skrevs ett anklagelsedokument ihop om Oppenheimer. Det godkändes då av Eisenhower att Oppenheimer inte längre skulle ha tillgång till någon hemligstämplad information. Atomenergikommitténs ordförande kom att ge Oppenheimer valet mellan att självmant avsäga sig sina uppdrag eller att bli utsatt för ännu mer granskning.

Oppenheimer övervägde de båda alternativen. Men så som han tjänat USA under de cirka 12 senaste åren kunde han inte bara lämna sina uppdrag. Att abrupt lämna sina uppdrag var något som Robert antog skulle ge än mer vatten på kvarnen hos skeptikerna. Robert valde därför att kämpa för sin rätt och heder.

År 1954 inleddes en utfrågning av Oppenheimer av atomenergikommitténs särskilda kommitté. Allt var vinklat från början. Medan den särskilda kommitteens medlemmar hade fått en vecka på sig att sätta sig in i hemligstämplade material från FBI, fick Oppenheimer och hans team inte ens möjlighet att läsa igenom materialet.

Hårda utfrågningar pågick sedan under flera veckor. Till slut fastställdes det att Oppenheimer förvisso anses vara lojal men hans säkerhetsklassificering drogs ändå in. Detta skedde dagen innan säkerhetsklassificeringen annars hade löpt ut naturligt.

När det hela blev känt slöt närmare 300 forskare upp bakom Robert, bland annat Einstein. Ironiskt nog gjorde hela historien Oppenheimer än mer populär, både i USA och utomlands.

När demokraterna via Kennedy och sedan Lyndon B. Johnson kom till makten fick Oppenheimer viss upprättelse, exempelvis genom att i Vita Huset motta ett särskilt pris för sina insatser.

År 1965 meddelade Robert att han skulle lämna institutet i Princeton, något som skulle ske efter läsårets slut 1966. På hösten 1965 fick han dock mycket ont i halsen. En läkarundersökning visade att han efter 40 års mycket rökande hade drabbats av cancer i halsen.

Cancern spred sig och Oppenheimer lyckades inte vinna kampen mot sjukdomen. J. Robert Oppenheimer avled i sömnen i februari år 1967.