Moralisk förvirring kring kriget i Iran: Sam Harris

Moralisk förvirring kring kriget i Iran

SAM HARRIS

23 MARS

För att kunna tänka klart kring det här kriget måste vi hålla två tankegångar i huvudet samtidigt: den iranska regimen är ond, och Trump-administrationen är farligt amoralisk, korrupt och inkompetent.

Den islamiska republiken har plågat sitt eget folk i fyrtiosju år. Den har hängt dissidenter från lyftkranar, krossat fredliga protester med skarp ammunition, tortyrerat politiska fångar och finansierat jihadistiska ombud i hela Mellanöstern och bortom den. När Salman Rushdie nästan dödades av en knivbeväpnad fanatiker, efter att ha levt i trettiotre år under skuggan av ayatollans imbecilla förbannelse, var detta en direkt export från teokratin i Teheran – en regim som blivit alltmer ogillad av det iranska folket. Protesterna 2025 och 2026 påminde återigen världen om den iranska majoritetens desperation efter frihet. Lönnmordet på Ayatolla Khamenei under krigets första dag möttes av firande i Teheran, Isfahan och bland den iranska diasporan i Los Angeles och New York. Vad man än anser om beslutet att angripa Iran, är det oanständigt att låtsas som om det saknades moraliska eller pragmatiska argument för att göra det.

Ändå talar de flesta kritiker av kriget som om Iran vore en fredlig nation som attackerats av utländska aggressorer. Begrepp som ”suveränitet” och ”internationell rätt” åberopas som om den islamiska republiken vore Sverige. Nästan ingen framstående kritiker av detta krig har något vettigt att säga om de decennier av misär som mullorna har tillfogat sina egna medborgare, det hot som Irans nätverk av miliser utgör för hela regionen, eller det orimliga i att etablera avskräckning när en jihadistisk dödskult väl förvärvar kärnvapen. Om ditt motstånd mot detta krig inte kan erkänna den ondska vi står inför, är ditt motstånd inte moraliskt sunt.

Men det finns ett seriöst argument mot detta krig. Man kan, i likhet med Damon Linker, anse att risken för att Iran blir en kollapsad stat – en större och farligare version av Irak efter invasionen – vida överväger fördelarna med att störta regimen idag. Man kan peka på den uppenbara avsaknaden av en trovärdig plan för vad som händer efteråt, eller på det faktum att tre veckors bombardemang inte har resulterat i något som liknar den ”villkorslösa kapitulation” som Trump en gång krävde. Iranska statliga medier har rapporterat att konflikten redan har dödat mer än 1 500 personer, varav över 200 barn. Oavsett vad de faktiska siffrorna är, råder det ingen tvekan om att de humanitära kostnaderna är verkliga och växande. Detta är begripliga farhågor som förtjänar att tas på allvar.

Men detta är inte det argument som de flesta motståndare till kriget framför. De framför en betydligt latare uppsättning påståenden – och behandlar ofta varje amerikansk maktanvändning som i grunden orättfärdig. De flesta kritiker ignorerar helt enkelt frågan om vad världen bör göra åt en jihadistisk regim som i decennier har aspirerat på att begå folkmord, som betraktar varje fred som ett tillfälligt andrum för att få övertaget, och som råkar vara på gränsen till att skaffa kärnvapen.

Visserligen är det svårt att skilja etiken i att krossa den iranska regimen och försöka befria det iranska folket från den svindlande inkompetensen och känslokallheten hos de reality-tv-stjärnor som nu sitter i toppen av vårt enorma krigsmaskineri och använder det utan något tydligt formulerat syfte.

Börja med lögnerna. Samtidigt som Irans regering utgör ett genuint hot mot USA och dess allierade, har Trump inte lagt fram det argumentet för det amerikanska folket. Istället har han ljugit om kriget från början. Han påstod sig ha ”fullständigt utplånat” den islamiska republikens kärnenergiprogram förra året, för att sedan meddela att hotet om att de bygger en bomb plötsligt var omedelbart förestående. Han hävdar nu att han har förstört ”100 % av Irans militära förmåga” samtidigt som den halshuggna regimen fortsätter att avfyra robotar och drönare. Han skyllde bombningen av en grundskola i Minab – som dödade minst 175 personer, de flesta barn – på iranska styrkor, även efter att vår egen militärs utredning tydde på att en amerikansk robot var orsaken. President Trump har insisterat på att det som återstår av den iranska regimen vill förhandla, trots att den inte visar några tecken på det – och trots att varje förhandling, med tanke på hans övriga uttalanden, vore meningslös. Han har sagt att kriget nästan är över samtidigt som han kallar in förstärkningar från hela världen, inklusive 31:a marinkårsinfanteriet stationerat i Japan. Trumps vana att bara spy ur sig lögner och sanningar med modifikation är mer än ett politiskt problem nu – det inbjuder till strategiska misslyckanden. Som New York Times ledarsida nyligen noterade: att ljuga om krig förstör allianser och skapar en kultur där dödliga misstag och krigsförbrytelser blir mer sannolika.

Sedan har vi inkompetensen. Administrationen misslyckades uppenbarligen med att förutse att Iran skulle stänga Hormuzsundet, ett scenario som försvarsanalytiker varnat för i åratal. Energiministern försäkrade allmänheten före kriget att USA:s ”energimässiga dominans” innebar att vi inte behövde oroa oss för oljestörningar. Nu stiger bensinpriserna (en gåva till Ryssland), och Trump uppmanar oljetankers att ”visa lite mod” och segla genom ett sund som Iran har minerat och aktivt beskjuter. När försvarsminister Pete Hegseth pressades om detta, avfärdade han oron som ”fake news”, samtidigt som han dristigt medgav själva kärnpunkten: ”Det enda som hindrar transitering i sunden just nu är att Iran skjuter på sjöfarten. Det är öppet för transitering om Iran låter bli att göra det.” Vi befinner oss i geniers sällskap.

Trump-administrationens totala brist på moraliskt allvar har blivit föga förvånande, men den är fortfarande chockerande. Vita huset har publicerat en serie videor på sociala medier som blandar verkliga stridsscener med fåniga bilder från Hollywoodfilmer, tv-spel och sportevenemang. President Trump har också avslöjat att militära ledare tycker att det är ”roligare att sänka” skepp än att kapa dem. Som Phil Klay observerar representerar denna känslokallhet ett fundamentalt brott mot amerikanska traditioner av krigstida ledarskap som sträcker sig tillbaka till Washington och Lincoln. Det är retoriken hos en administration som ser krig och dess åtföljande elände som underhållning snarare än som det tyngsta ansvar en regering kan bära. Och Hegseth – som rensade ut de kontor på Pentagon som ansvarar för att förhindra civila offer – har skapat förutsättningar där bombningen av en skola full av barn, hur oavsiktlig den än var, blev långt mer sannolik än den hade behövt vara.

Som många har noterat gjorde Trump ingenting för att förbereda kongressen eller det amerikanska folket på detta krig, eller på de ekonomiska störningar som följt. Han gjorde ingenting för att förbereda (än mindre rekrytera) våra allierade – efter att ha tillbringat det senaste året med att förolämpa och mobba dem. En eventuell invasion av ön Kharg – källan till 90 procent av Irans oljeexport – kan komma att avsluta kriget, eller så kan det binda upp oss i en malande ockupation under drönar- och roboteld, utan en tydlig exitstrategi. Demokraterna i kongressen står nu inför den plågsamma verkligheten att de inte kan stoppa ett krig som redan pågår – frågan är om de kan införa konstitutionell tillsyn över en administration som startade det utan att be om lov.

Slutligen har allt detta skryt, denna förvirring, oärlighet och strategiska osammanhang varit en gåva till världens antisemiter. Under de tre veckor som gått sedan kriget började har antisemitiska incidenter världen över ökat med 34 procent. Avgången för Joe Kent, tidigare chef för National Counterterrorism Center – som gav ”högt uppsatta israeliska tjänstemän och inflytelserika medlemmar av amerikansk media” skulden för att ha uppmuntrat konflikten – gav mainstream-respektabilitet åt konspirationsteorin att de flesta av våra krig utkämpas på uppdrag av svekfulla judar. Figurer inom den yttersta högern har tagit fasta på den gemensamma amerikansk-israeliska operationen för att driva narrativet att amerikanska soldater dör för en främmande makt. Och antikrigsvänstern har, istället för att förkasta denna inramning, förstärkt den. Även om likheterna mellan den yttersta högern och den yttersta vänstern kan vara överdrivna, är ”hästskoteorin” för judar numera en daglig verklighet.

Och Trumps kaotiska budskap bär en stor del av skulden. När en president inte tydligt kan artikulera varför hans land har gått i krig, lämnar han ett vakuum som konspirationsteorier fyller. En kompetent ledare skulle ha lagt fram argumenten för detta krig baserat på dess förtjänster – förstörelsen av en terroristisk teokratis militära infrastruktur, elimineringen av dess kärnenergiprogram, befrielsen av 88 miljoner människor från en regim som fängslar och torterar kvinnor för brottet att de visar sitt hår. Istället har Trump erbjudit ett virrvarr av motsägelser: Irans militär är förstörd, men vi behöver fler trupper; kriget är nästan över, men vi kan fortfarande sätta in marktrupper; Iran vill prata, men det finns ingen att prata med. Detta moraliska och logiska tomrum har blivit ett kärl för antisemitisk paranoia på både höger- och vänsterkanten. Det hjälper givetvis inte att Trump och hans familj har tagit emot personliga gåvor och betalningar från Gulfstaterna – ett flygplan från Qatar, hemlighetsfulla investeringar från Förenade Arabemiraten – samtidigt som amerikanska styrkor skyddar samma regimer. Mannen för samtidigt ett krig av eget val och driver vad som förefaller vara en utpressningsverksamhet.

Samtidigt gör Benjamin Netanyahu sitt för att förvärra saken. Som Yair Rosenberg har dokumenterat behandlar den israeliske premiärministern kriget som ännu en möjlighet att undslippa sin korruptionsrättegång och positionera sig för nyval. Trump har offentligt satt press på Israels president att benåda Netanyahu och sagt att han inte vill att ”Bibi ska ha något annat i tankarna än att kämpa mot Iran”. Detta är den geopolitiska motsvarigheten till övergrepp i rättssak, och det ger ammunition till alla som hävdar att relationen mellan USA och Israel är en korrupt affärsuppgörelse snarare än en strategisk allians.

Det är möjligt, till och med nödvändigt, att tro på allt det följande samtidigt: den iranska regimen är ett vidunder som bör förintas; det iranska folket förtjänar att vara fritt; risken för att detta krig slutar i katastrof är verklig, till stor del på grund av karaktären hos dem som för det; och den stigande vågen av antisemitism som denna konflikt har släppt lös är ännu en moralisk nödsituation som människor på båda sidor av debatten har ett ansvar att konfrontera.

Tragedin i detta ögonblick är att rätt krig förs av fel människor, av fel anledningar. Och motståndarna till kriget har, istället för att hävda detta, mestadels valt en trångsynt pacifism och konspirationsteorier, samtidigt som de vägrar att brottas med den iranska regimens uppenbara ondska. Givetvis är det det iranska folket, fångat mellan sina egna tyranner, en vårdslös amerikansk president och hans handfallna kritiker, som kommer att få betala det högsta priset.