Kina är i dag världens största producent och användare av vätgas.

Kina är i dag världens största producent och användare av vätgas. Landet producerar omkring 36,5 miljoner ton vätgas per år, men mer än 98 procent kommer fortfarande från fossila källor som kol och naturgas. Samtidigt växer produktionen av grön vätgas, alltså vätgas tillverkad med förnybar el via elektrolys, snabbt. Under 2024 ökade kapaciteten med över 60 procent, och 2025 hade Kina redan överträffat sitt mål med cirka 270 000 ton grön vätgas per år. Kostnaden har sjunkit till omkring 3,8 dollar per kilo, vilket gör Kina till ett av de mest kostnadseffektiva länderna i världen för vätgasproduktion, även om fossilbaserad vätgas fortfarande är billigare.

De största satsningarna sker i provinser med rik tillgång på förnybar energi. Sichuan utnyttjar sin stora vattenkraftsproduktion, medan Qinghai, Yunnan och Tibet har betydande potential för vind- och solkraft. I Guangdong har världens hittills största vätgastankstation byggts, med en kapacitet på 4 000 kilo per dag, främst avsedd för tunga lastbilar. Trots denna snabba expansion ligger Kina något efter sina egna mål när det gäller infrastruktur: omkring 350 stationer var i drift vid slutet av 2023, mot en målsättning på över 1 200 till 2025.

Utvecklingen drivs i hög grad av statliga bolag som Sinopec, vilka har etablerat miljardfonder för investeringar i vätgasproduktion. Många projekt kombinerar lokal produktion, lagring och användning för att undvika dyra transporter, eftersom långväga distribution av vätgas fortfarande är tekniskt och ekonomiskt krävande. Vätgas används även som energibuffert i elnätet för att ta hand om överskott från sol- och vindkraft, vilket stärker systemets flexibilitet.

Den största användningen av vätgas i Kina finns inom kemisk industri, till exempel för produktion av metanol, ammoniak och raffinaderiprodukter. Användningen inom transport, energi och stål är fortfarande begränsad. Inom tunga transporter har vätgasdrivna fordon (FCEV) en marknadsandel på under 0,5 procent, medan batteridrivna lastbilar redan står för cirka 22 procent. Vätgasens fördel är snabb tankning och låg vikt per energienhet, vilket gör tekniken attraktiv för långväga transporter, men höga kostnader och bristande infrastruktur bromsar utvecklingen.

Fram till 2030 väntas Kinas vätebehov stiga till omkring 35 miljoner ton per år, varav minst 5 procent ska vara låg- eller nollutsläppsvätgas. På längre sikt, fram till 2050, beräknas behovet öka till 60 miljoner ton, motsvarande ungefär 10 procent av landets totala energiförbrukning. Industrins marknadsvärde beräknas nå omkring 1 biljon yuan (cirka 150 miljarder USD) redan kring 2025. Kinas mål är att bygga upp 100 gigawatt elektrolyskapacitet till 2030 för att göra grön vätgas fullt konkurrenskraftig.

I jämförelse ligger EU betydligt längre bak i utvecklingen. Unionen producerar endast omkring 8-10 miljoner ton vätgas per år, varav mer än 95 procent fortfarande är fossilbaserad. Produktionen av grön vätgas uppgår till mindre än 2 procent av totalen. EU:s mål är att fram till 2030 producera 10 miljoner ton grön vätgas och importera lika mycket, vilket kräver omkring 120 gigawatt elektrolyskapacitet. I mitten av 2025 finns dock bara 3-4 gigawatt i drift. Kostnaden för grön vätgas i EU ligger mellan 5 och 7 dollar per kilo, vilket är betydligt högre än i Kina. Orsakerna är främst högre elpriser, dyrare komponenter och en långsammare industriell uppskalning. EU har omkring 250 vätgastankstationer, främst i Tyskland, Frankrike och Nederländerna, vilket är något färre än i Kina, men nätet byggs ut mer planerat genom EU Hydrogen Backbone och TEN-E-projekten. EU:s användning av vätgas domineras också av industrisektorn, men man lägger större fokus än Kina på klimatnytta i stål-, cement- och transportindustrin. Flera europeiska projekt, som Hybrit i Sverige och H2 Green Steel, syftar till att minska utsläppen i tung industri. EU styr utvecklingen genom ekonomiska stöd, subventioner och klimaträttsliga krav, medan Kina främst driver den genom statlig planering och industripolitiska mål.

Kina leder i volym, kostnadseffektivitet och hastighet. Landet har redan skapat en industriell vätgaskedja med statlig samordning och billiga inhemska komponenter. EU ligger efter i faktisk produktion, men har större klimatambitioner, mer detaljerad reglering och satsar på kvalitet, säkerhet och hållbarhet.

Kina fokuserar på snabb storskalig industrialisering av vätgas, medan EU prioriterar en regelstyrd och klimatdriven energiomställning.