Min filosofi har alltid varit att köpa aktier i familjebolag med aktieägaransvar.
Bolag där barn, barnbarn, barnbarnsbarn fått lära sig vilket ansvar man som ägare har i sitt bolag. Man ställer upp om bolaget hamnar i kris.
I grunden är det vettigt, sen blir väl urvalet iaf i Sverige rent begränsat och att man aldrig riktigt vet om nästa generation har det i sig. Kinnevik ex.
Det gamla uttrycket är tidlöst
"The first generation makes it, the second generation spends it, and the third generation blows it."
Stämmer lite för ofta för att man ska avfärda det, sedan finns det Investor som kontrolleras av stiftelser snarare än familjen men den biten pratar man tyst om. Stiftelser generellt kanske kan läggas till, VBG är ett och så tror jag att Trelleborg är ett annat.
Det där är en intressant infallsvinkel. Ser det också i allmänhet som ett klart plus med en sådan ägarstruktur, långsiktigheten i besluten och engagemanget blir ofta en annan. Finns ju undantag såklart, typ H&M...
Du måste logga in eller registrera dig för att svara på tråden.
