Darwin Monkey är Kinas försök att bygga framtidens AI mer som en biologisk hjärna istället för att bara använda enorm rå datorkraft. I USA finns liknande forskning, exempelvis hos IBM med TrueNorth och hos Intel med Loihi, men amerikanerna satsar fortfarande främst på gigantiska GPU-kluster och enorma språkmodeller via bolag som NVIDIA, OpenAI och Google.

Skillnaden är egentligen ganska enkel. USA försöker framför allt skapa smartare AI genom att använda mer datorkraft, fler GPU:er och större datacenter. Kina försöker istället utveckla AI som arbetar mer effektivt och mer likt en mänsklig hjärna. Darwin Monkey använder därför neuromorf teknik och så kallade spikande neurala nätverk, där information skickas i små pulser ungefär som nervsignaler mellan neuroner i hjärnan. Systemet arbetar alltså främst när något faktiskt händer istället för att hela tiden räkna på full effekt.

Man kan jämföra det med två olika sätt att bygga ett hus. Den amerikanska modellen liknar en enorm industrifabrik med tusentals maskiner som arbetar dygnet runt med maximal kraft. Den kinesiska modellen liknar mer en erfaren hantverkare som bara använder exakt rätt verktyg vid rätt tillfälle. Resultatet blir lägre energiförbrukning och snabbare reaktioner i verkliga miljöer.

Darwin Monkey är därför särskilt byggd för robotar, drönare, autonoma system, militär AI och avancerad AGI-forskning där systemen måste reagera snabbt i realtid och kunna fungera utan gigantiska datacenter. Kina tror att framtidens intelligenta maskiner behöver vara mer energieffektiva, mer biologiskt inspirerade och bättre anpassade till verkliga miljöer. USA tror fortfarande främst på att vägen mot AGI går genom större modeller, mer data och ännu kraftfullare GPU-system.

Det gör att världens AI-utveckling nu går längs två olika spår: amerikansk AI som bygger på massiv datorkraft och kinesisk AI som försöker efterlikna hur hjärnan faktiskt fungerar.