Hej alla,

Det här är mitt första inlägg på forumet – och kanske det sista också. Jag är inte typen som brukar dela mina tankar om börsen, varken IRL eller på nätet. Största anledningen är att det är så lätt att drabbas av confirmation bias (inte minst på internet), och det är något man bör undvika till varje pris om man håller på med börsen, enligt mig.

Men nu gör jag ett undantag. Här kommer mitt case för Domino's Pizza (DPZ) – bolaget som gått från mitt 7:e största innehav till det allra största efter senaste dippen till ~390 USD.

Affärsmodellen – franchise utan risk

Domino's har en extremt kapitallätt franchise-modell. Över 98 % av butikerna ägs och drivs av franchisetagare som tar all operativ risk (hyra, personal, ugnar osv). Moderbolaget hjälper till med i princip allt – men tar aldrig smällen om en enskild butik går dåligt.

De distribuerar också alla råvaror centralt, vilket ger full kontroll över kvalitet och kostnader. Dessutom har Domino's en relativt begränsad meny jämfört med lokala pizzerior. Vid första anblicken kan det låta negativt, men det är faktiskt en styrka:

Färre råvarutyper = lägre inköpskostnader och mindre svinn.

Enklare för kunden att välja – ingen "paradox of choice". Ni vet när man ska välja ny serie efter en avslutad och blir överväldigad av 7–8 appar och tusentals alternativ? Samma princip. Förr, med 10–20 filmer på bensinmacken, tog det inte lång tid att välja och man var lika nöjd.

Hög skuld – svaghet eller superkraft?

Många höjer på ögonbrynen när de ser Domino's balansräkning: nettoskuld på 5–6x EBITDA. I de flesta branscher skulle det vara en röd flagga.

Men för Domino's är det en medveten strategi som fungerar briljant tack vare den asset-light modellen:

Nästan inga egna restauranger – franchisetagarna står för investeringarna.

Stabila, förutsägbara kassaflöden – royalties baseras på en fast procent av försäljningen, oavsett lokala kostnader.

Smart användning av skulden – pengarna går till aggressiva aktieåterköp.

Mellan 2016–2026 har de minskat antalet utestående aktier med ca 32 %. Färre aktier → vinsten per aktie växer snabbare än försäljningen. Laglig finansiell ingenjörskonst.

Några nyckeltal jag gillar:

Omsättning CAGR ~9 % senaste 10 åren

Positiv organisk tillväxt varje år senaste 30 åren

FCF-yield runt 5 % vid ~400 USD/aktie

Varför folk väljer kedjor – även på resa

Ett mänskligt fenomen: När man tänker Italien eller andra matdestinationer tror man att alla äter på generationsegna familjerestauranger som lokalborna tipsar om. Men verkligheten (för den som rest mycket) är att McDonald's, KFC och Domino's ofta är smällfyllda med turister.

Varför? För att man vet exakt vad man får. När det gäller mat chansar man inte – man vill ha en säker, upprepningsbar positiv upplevelse. Samma med tuggummi, snus eller öl – de flesta håller sig till det beprövade märket.

Vanliga restauranger har skyhöga kostnader och hög konkursrisk (vill du nästan garanterat starta ett företag som går i puttan? Öppna restaurang). Kedjor som Domino's tjänar pengar just för att de utnyttjar detta mänskliga beteende.

Min position

Berkshire Hathaway gick in runt 400 USD under 2025 (något att notera). Själv har jag ökat rejält på senaste dippen och hoppas faktiskt på lägre kurs framöver – plus att dollarn förblir svag mot kronan ett tag till och förhoppningsvis ännu svagare tack vare muppen i vita huset som vevar med tullar. Som köpare vill man ha lägre pris, med samma eller högre underliggande värde.

Långsiktigt ser jag Domino's som en kvalitets-compounder. Mat är relativt konjunkturresistent, och modellen skalbar globalt.

Tack för att ni läste – och tack för mig!